Min berättelse

Linda

Jag är en 41-årig kvinna med medfödd cp funktionsnedsättning och är därför inte arbetsför utan sjukpensionerad. Jag har gjort volontärarbete i många år med äldre, tills jag för tre år sedan bröt jag mitt knä och för circa två år sedan fick jag diagnosen bipolär sjukdom. Det påverkade verkligen mitt välmående mycket och jag fick lära känna mig själv igen på ett helt annat sätt. Jag var hemma i tre år och det kändes som att väggarna höll på att rasa eftersom jag har haft att göra med människor i så många år genom volontärarbete.

Min läkare sa till mig att det finns ett klubbhus som heter Fontana. Jag hade inte ens hört hela ordet innan och jag tänkte på många alternativ i mitt sinne - vad var det? Jag tog mod till mig och min stödperson kontaktade Fontana så att jag kunde besöka där.

Nu har jag varit medlem i Fontana i ungefär två månader och jag måste säga att det var ett av de bästa besluten jag har tagit. Fontana har gett mig en helt ny rytm i min vardag. På Fontana kan jag bara vara mig själv och jag blir inte kritiserad, utan får gott mod varje dag. Därifrån kommer känslan av att jag är värdefull och att jag blir lyssnad på. Jag har också fått många nya underbara vänner genom Fontana. Det finns alltid något att göra i Fontana och du kan ha bra samtal med människor där. Jag kan verkligen rekommendera Klubitalo Fontana till alla och människor i alla åldrar.

Hanna

Jag heter Hanna och jag är 41 år. Jag ska berätta om mig själv, jag har gått en mycket lång väg.

Min barndom var inte lätt. Jag är mellanbarn och då ska man vara förståndig och ge efter åt lillasyster och så är man själv lillasyster. Dessutom var jag snälla Hanna som försöker passa in och vara alla till lags. Skolan var mycket jobbig med mobbning och svårigheter i skolan, så jag gick om trean. Jag fick epilepsi och hamnade att gå på regelbundna läkarbesök och började äta mediciner. Föräldrarna skilde sig, jag ville att ingen ska vara ensam så jag började lyssna mera på vem som behöver mig än vem jag behöver.

Efter grundskolan började jag på konstlinjen, där trivdes jag bra och fick många vänner. På jullovet vid millennieskiftet hamnade jag på sjukhus på grund av en livshotande medicinförgiftning. Den gjorde att mitt närminne fick skador för hela livet. Fem veckor låg jag inne på sjukhus. Min släkt har många läkare och de kände någon specialist - tack vare dem fick jag rätt vård. Så småningom började jag att må bättre fysiskt men jag var helt förvirrad och visste inte var jag bodde eller vilken skola jag gick i.

Åren går. Jag får en kompis som hjälper mig att hitta mig själv och mina styrkor, som att uttrycka mig och att sjunga. Vi pratar ofta i telefon och ger stöd åt varandra. Jag jobbar med mig själv och börjar hitta min inre röst och mina gränser. Jag får mycket respons att jag är så duktig på att uttrycka mig. Jag utbildar mig till erfarenhetstalare och blir en sommarpratare och får många uppdrag att gå till skolor och olika ställen där jag berättar om mig själv. Samtidigt försöker jag hitta mig själv och acceptera det att jag har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Jag kände mig nästan som hemma när jag varit bland människor med intellektuella funktionsnedsättningar, men det tog tid att smälta in och lära mig att bli snäll mot mig själv och inte ställa för hårda krav på mig.

Mitt mående har varit varierande och jag har haft flera olika medicineringar och endels var riktigt bra och andra hade sämre biverkningar. Under coronatiden började jag att må ganska dåligt med ångest och panikattacker och mådde ännu sämre när Ukraina kriget kom. Till slut mådde jag så dåligt att jag fick tillkalla ambulansen och då kom jag in till mentalvårdscentralen. Jag fick en ångestdämpande medicin som hjälpte mig bättre. Dessutom upptäckte man att jag också hade diabetes. I efterhand tycker jag att det lönar sig att söka hjälp i tid så att man inte behöva lida längre.

Nu bor jag med min sambo och vi har det väldigt bra tillsammans. Vi har varit tillsammans i över 15 år, sen 2008. Jag får besök av personal från stödboende två gånger i veckan. Jag är med i en teatergrupp som heter Teater Magnitude. Jag går två dagar i veckan i Klubbhus Fontana, som är ett väldigt trivsamt ställe för personer med psykisk ohälsa. Idag mår jag bra mentalt, tack vare en bra medicin och Klubbhus Fontana där får man vara sig själv.

Nina

Edvard

Klubbhus Fontana har gett mig möjligheter att växa på olika sätt och upprätthålla en balanserad vardag. Jag har varit aktiv här sedan 2014.

Säde

Jag har varit medlem i klubbhuset i 18 år (måste kolla). Först var jag väldigt aktiv. Sedan kom den så kallade torrperioden, då jag sällan var till huset. Sedan jag på mig och besökte huset oftare, detta påverkades mycket av husets bil som bekvämt gick direkt till spelplatsen. Speciellt för en som hatar sådana här som bussar, var bilen en räddning.

Sen slog Corona till, och allt gick online. Nu, med flytten (från Ekenäs till Karis), siktar jag på att delta mer aktivt i aktiviteterna. Å ena sidan är det frihet att gå en kvarts mil, å andra sidan ger det också ansvar och du måste själv planera veckans program.

Sammantaget är klubbhuset en viktig plats för mig. Jag känner mig alltid välkommen.